Johanna

Drömde om dig inatt. Älskade John. Vi kramades. Det kändes så verkligen. Du sa att det inte var meningen. Att det skulle vara ett rop på hjälp. Dessa ord i drömmen har påverkat min dag. Jag tolkar drömmen om och om igen. Det kändes så verkligt.
Vid mitt första försök till att krama dig, stötte du bort mig. På ett sådant kaxig sätt du ibland brukade göra. Sen kramades vi. Du tittade på mig och sa "Vad gullig du är mot mig Johanna". Du log. Jag log.

Jag saknar dig så ofantligt mycket. Älskade morbror. Kommer det komma en dag, då vi alla kan gå vidare? Du ville inte såra någon. Men du lämnade efter dig ett stort tomrum.

John, jag har alltid älskat dig och jag kommer alltid att göra. Du finns hos mig hela tiden. I mina tankar, i mitt hjärta.

With every step I take,
I'll be missing you.

Helsingborgs festivalen -08 har gått till historien. Varit fin fina dagar. Fyllda av öl och sol. Fredagen blev det träff med Värnamo folk. Väldigt trevligt minsann. Phransson, även kompis till min morbror John. Vi pratade lite.. På scen stod en artist som påminde om John. Det kändes hårt. Saknaden blev desto större. Men gick bra.

Beachen har det blivit. Första gången jag visar mig på stranden på flera år. Det är ett stort steg minsann. Men ett steg i rätt riktning. Efter Johns bortgång lovade jag mig att aldrig skämmas. Aldrig, aldrig mer. John var inte det starkaste människan. Hans självförtroende var inte på topp. Jag ska inte vara så. Utan ett självförtroende knäcker man sig själv. Det har börjat byggats upp. Inte bara på utsidan, utan insidan. Jag är på väg till toppen. För första gången på säkert 7 år, är jag nöjd med min kropp. Eller på bra väg iaf. Det är underbart.

Fan vad mycket skit snack det blev nu.

Men man ska hitta något positivt av allt. Johns bortgång har fått mig att leva för dagen. Leva som den jag är.

Jag känner ett lugn.

Jag vet inte hur jag ska få fram orden. För att kunna beskriva vad som pågår. Det har snart gått två månader sen du försvann. Två månader. Det är lång tid, men det känns som igår. Jag har fortfarande inte kunnat fatta vad som hänt. Du finns i mina tankar var dag. För det mesta ler jag åt tankarna, men det kommer stunder som är svåra.
Jag tänker på vad jag hade kunnat göra för att hjälpt dig. Jag tänker på det hela tiden. Minnen kommer tillbaka. För var dag som går minns jag fler stunder med dig.

Läser min syster blogg. Hon påminde mig om att det var du som gav henne namnet Muppen. På ett sätt gav du henne en personlighet. Muppen är Muppen. Det är inget ont menat, det är allt positivt man kan tänka sig. Det var även du som började kalla mig är Jojo. Även om det är ett vanlig smeknamn på just Johanna.. Så var det du som sa det för första gången. För mig var du Jonte-Myra. Var det namnet kommer ifrån, vet jag inte. Men det är du. Jonte-Myra finns fortfarande kvar i min mobil. Jag vill bara ringa.
Gamla sms finns kvar. Jag kan inte ta bort dom. Det finns ett som jag aldrig svarade på. Ett enkelt sms mitt i natten. Varför svarade jag inte? Hur kunde jag varit för upptagen? Varför gav jag inte ett litet svar tillbaka?

Idag pratade jag och mamma om gamla minne. Du kom upp. Vi pratade om det precis som om du levde. Sen kom det över mig, du finns inte mer.

Kommer jag någon dag att inse att du är borta? Kommer jag någon gång kunna acceptera att du lämnde oss alla pga orättvisor.

Du var verkligen den finaste morbror man kunde tänka sig. Du var så fin, omtänksam, snäll.. Ja, helt underbar.

När jag var mindre såg jag upp till dig. Kommer ihåg alla våra sommarbesök på Liseberg. Även om hela familjen åkte, så var det bara du och jag. Jag måste varit runt 8, du var 16. Men du ville ändå gå där med mig. Kommer ihåg när vi åkte Loopen. Jag vågade nog egentligen inte. Men skulle du åka, så skulle jag. Gången vi åkte Lisebergsbanan. Du skulle jävlas med personerna nedanför, där man åker öven gångbanan. Du spottade ut en portion snus. Vi åkte tills den gången då du träffade en blondin i huvudet. Må hända att det är ett konstigt minne. Barnsligt rentutav. Men jag glömmer det aldrig.